Hjärngymnastik

Lika bra att erkänna direkt, matte har aldrig varit min starka sida. Inte heller huvudräkning, även om den blivit bättre med åren tack vare arbetet. Eftersom miniräknaren alltid finns till hands blir trots allt huvudräkning en tämligen sällan utnyttjad resurs, förutom i valutaomräkningssammanhang.

När barnen kommer hem med matematiska problem i läxa har jag skoningslöst tvingats ruska liv i de slumrande mattekunskaperna. Känns som det var ljusår sedan jag gjorde en simpel uppställning i division. Dessutom har trappan ha skrotats och ersatts med den liggande stolen och flera andra modeller. Trappan fungerade väl bra, eller? Jag har inte gjort någon djupdykning inom området, säkert finns det någon vettig förklaringar till förändringen.

Nu ska man ju inte tro att det är lätt att sätta sig och räkna ens via trappan när den typen av uppställningar inte har gjorts sedan miniräknaren kom in i bilden. Clara undrar varför hon måste lära sig räkna manuellt när man ändå använder miniräknare när man blir äldre?

När hon ser vilka problem jag har är det inte lätt att övertyga henne om varför det är bra att börja från grunden och förstå vad det är man håller på med. Miniräknaren är ju jättebra, tycker hon. Det enda jag riktigt kan uppmuntra henne med är att hon ger hjärnan en god gymnastisk genomkörare, ett argument hon tycks gilla. Ju mer jag tänker på det måste jag erkänna att jag gillar det också. Vissa löser Sudoku, andra ger sig i kast med femmans matteuppgifter.