Oj vad tiden har gått fort! Jag, Elvira och Clara har alltså varit här i hela 4,5 månader och Martin i ytterligare en månad. Kan knappt förstå hur det har gått till!
Vid en kort tillbakablick kan vi se följande utvecklingstrender - stor spänning och glädje inför det nya, HEMLÄNGTAN!! - språkutveckling = trivsel.
Alla var så förväntansfulla inför vår flytt hit till Bangalore. Ja, nästan alla, ska väl tilläggas. Elvira var inte lika lyrisk, hon grät några tårar innan flytten - kompisarna hade blivit väldigt viktiga! Clara däremot såg mycket fram emot att få extra utmaningar i skolan och att lära sig engelska flytande. Hon längtade och hade nedräkning inför take off. Martin tyckte förstås det skulle bli väldigt spännande med en ny utmaning han också! Själv såg jag fram emot att få ett tillfälle i livet med mer tid för familjen, barnen och mig själv, att tillsammans upptäcka en annan del av världen och att ge barnen något de kommer ha glädje och nytta av resten av sina liv.
När skolan drog igång blev barnen förstås varse att alla pratade engelska - hela dagarna! De var helt slut när de kom hem från skolan. Glädjen inför det nya dämpades och Clara tyckte inte att hon förstod någonting. Snart togs tårarna till hjälp i skolan för att få en ventil, ett andrum. Därefter kom hemlängtan i stora mått. Clara talade väldigt mycket om sina kompisar och om släkten. Hon har längtat väldigt mycket efter Skåne, Småland, Mölnbo Nacka, Saltsjöbaden och Västerås. Hon har också pratat mycket om och längtat tillbaka till hon var liten. Allt har glorifierats och hon har känt sorg. Med det försvann aptiten och hon funderade på om det verkligen var meningen att ett barn inte skulle känna glädje?? I ett sådant läge kändes det förstås inte roligt som förälder heller. Jag minns då erfarenheter som vänner i samma situation har delat med sig av och inser att det bara är att bita ihop och peppa så gott det går. Vem man än talar med och varifrån i världen de än kommer, talar alla om de magiska 3-6 månaderna.
Mycket riktigt. Nu 4,5 månader senare är glädjen tillbaka hos alla! Elvira har i princip varit glad och nöjd sedan start - eller åtminstone efter 3-4 veckor. Nyckeln var och är förstås det engelska språket i kombination med den egna personligheten. Elvira hade mer engelska med sig och har inte varit särskilt rädd för att ta kontakt med kompisarna även om språket varit knackigt. Clara har däremot känt sig hämmad i att inte kunna vara sig själv - hon är mycket social och bubblig på svenska, vilket förstås inte har fungerat på engelska. Nu har en rejäl vändning märkts. Hon har fått kontakt med kompisar, är glad och pratar på även på engelska.
Om en vecka ska vi alltså resa hem till Sverige för ett välbehövligt sommarlov. Alla längtar och ser fram emot allt vi ska göra - träffa kompisar, träffa släkten, hyra stuga tillsammans med småkusinerna Irma och Manfred, åka på Stadium Sports Camp och sist men inte minst tömma huset som vi nu tillbringar sista sommaren i. Lite sorgligt men främst bringar detta frihet och möjligheter inför framtiden!!
Vid en kort tillbakablick kan vi se följande utvecklingstrender - stor spänning och glädje inför det nya, HEMLÄNGTAN!! - språkutveckling = trivsel.
Alla var så förväntansfulla inför vår flytt hit till Bangalore. Ja, nästan alla, ska väl tilläggas. Elvira var inte lika lyrisk, hon grät några tårar innan flytten - kompisarna hade blivit väldigt viktiga! Clara däremot såg mycket fram emot att få extra utmaningar i skolan och att lära sig engelska flytande. Hon längtade och hade nedräkning inför take off. Martin tyckte förstås det skulle bli väldigt spännande med en ny utmaning han också! Själv såg jag fram emot att få ett tillfälle i livet med mer tid för familjen, barnen och mig själv, att tillsammans upptäcka en annan del av världen och att ge barnen något de kommer ha glädje och nytta av resten av sina liv.
När skolan drog igång blev barnen förstås varse att alla pratade engelska - hela dagarna! De var helt slut när de kom hem från skolan. Glädjen inför det nya dämpades och Clara tyckte inte att hon förstod någonting. Snart togs tårarna till hjälp i skolan för att få en ventil, ett andrum. Därefter kom hemlängtan i stora mått. Clara talade väldigt mycket om sina kompisar och om släkten. Hon har längtat väldigt mycket efter Skåne, Småland, Mölnbo Nacka, Saltsjöbaden och Västerås. Hon har också pratat mycket om och längtat tillbaka till hon var liten. Allt har glorifierats och hon har känt sorg. Med det försvann aptiten och hon funderade på om det verkligen var meningen att ett barn inte skulle känna glädje?? I ett sådant läge kändes det förstås inte roligt som förälder heller. Jag minns då erfarenheter som vänner i samma situation har delat med sig av och inser att det bara är att bita ihop och peppa så gott det går. Vem man än talar med och varifrån i världen de än kommer, talar alla om de magiska 3-6 månaderna.
Mycket riktigt. Nu 4,5 månader senare är glädjen tillbaka hos alla! Elvira har i princip varit glad och nöjd sedan start - eller åtminstone efter 3-4 veckor. Nyckeln var och är förstås det engelska språket i kombination med den egna personligheten. Elvira hade mer engelska med sig och har inte varit särskilt rädd för att ta kontakt med kompisarna även om språket varit knackigt. Clara har däremot känt sig hämmad i att inte kunna vara sig själv - hon är mycket social och bubblig på svenska, vilket förstås inte har fungerat på engelska. Nu har en rejäl vändning märkts. Hon har fått kontakt med kompisar, är glad och pratar på även på engelska.
Om en vecka ska vi alltså resa hem till Sverige för ett välbehövligt sommarlov. Alla längtar och ser fram emot allt vi ska göra - träffa kompisar, träffa släkten, hyra stuga tillsammans med småkusinerna Irma och Manfred, åka på Stadium Sports Camp och sist men inte minst tömma huset som vi nu tillbringar sista sommaren i. Lite sorgligt men främst bringar detta frihet och möjligheter inför framtiden!!
 |
| Hemma på lunch hos vår chaufför, Sriram |
Är så glad att höra att ni har börjat finna er tillrätta nu och att ni trivs allihop!
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i allt det du beskriver. Som förälder lider man verkligen med sina barn när de inte trivs! Vi hade precis samma situation med S och W. Alla sa samma sak till oss då, för drygt två år sedan, det blir bättre efter 3-6 mån!
Och väldigt välförtjänt med sommarlov, eller hur?
Ska bli så kul att snart träffas och få höra mer!
Hälsningar
/Åsa
Ja, Åsa, vi pratade mycket med Elvira och Clara om hur S och W hade det i början och hur bra det sedan gick och har gått för dem. Vi visste ju att det skulle vända för oss också, men det är allt lite kämpigt när man är mitt upp i det.
SvaraRaderaAlla ser fram emot sommarlov i Sverige, även om det just nu är väldigt trivsamt här. Dels för att alla mår bra men också för att temperaturen är något lägre och väldigt behaglig.
Ska bli väldigt roligt att ses!!
Kram
Nina